Den första gång vi sågs hade månen kallnat
och en visionär satt och frös i en krater
och undrade hur de kommande väderleksrapporterna skulle se ut på jorden

Därnere låg den som en fläckig boll i rymden,
omgiven av regniga skyar
som svepte fram över oss i nordliga Europa

Då märkte jag att en svart fallskärm
som såg ut som ett paraply 
virvlade runt kratern jag satt i
och gav elektriska signaler till min rymdtelefon
”Jag är här för att leka fram väder”, hörde jag
och var snabbt övertygad om att hon var en utomjording, Paraplykvinnan
som kom svepande ner i sin svarta dräkt,
omgiven av en paraplyklänning

Jag hade träffat henne på den mest romantiska ort i världen
och hon landade mjukt intill mig
och började lugn och med koncentrerad blick
att knäppa upp min rymddräkt,
lyfta av min hjälm med rymdtelefonen,
en kosmisk mördare som jag först trodde
som ville kväva mig med syrebrist 
och låta mig genomgå frost-döden
Jag skulle bli en fossil uppe i månkratern 
för evigt förstenad av hennes vassa och glimrande blick

Då märkte jag att jag satt på däck i en vilstol
på en färja till Åland och att höst och vinter närmade sig
genom de kalla briserna som kom över däck
De genomfor min kropp som rysningar
över att jag efter en drink extra
låtit mina drömmar fara ända ut i rymden
och önskat att jag var en astronaut
som kunde drömma om undersköna kvinnor med paraplyer
som dansade runt mig i den begynnande höstnatten

Jag var dessutom dåligt klädd
och hade bara en Zelensky-jumper över mitt bröst
men ändå en mörkrets drottning framför mig 
med ett paraply och en gnistrande blick
som kunde förtrolla mig och värma mig med sin flärdfulla uppsyn

Hon var naturligtvis smal, precis som sitt paraply
men hade blixtrande ögon
som hade hon kontakt med blixten själv
som började lysa långt borta över Singö
”Vad vill du”, frågade jag
”Jag vill förföra dig med ett gränslöst väder”, svarade hon,
och min paraplyspets skall få dig att förstå
att jag är väldigt noggrann

Hon var från ett teatersällskap ombord
och rätt snart tog hon min arm
och förde mig in från regn och rusk
för att långsamt sätta mig i en stol framför en scen

Vi leker att det är regn, sade hon,
och stegade vigt upp på scenen

I samma ögonblick dansade hennes väninnor fram
och bildade en ring runt henne,
dolde sina ögon till knappt synbara bakom sina paraplyer
och berättade att de skulle ha en konferens med regnet
som förångades i dimmor över däck och fönster

Jag fick en paraplydrink av en paraplyservitrice
där jag satt och bevittnade hur kvinnorna
dansande viskade sig runt i cirklar
och fick det att låta som regn över scenen

Så höjde de utfällda paraplyn 
som var svarta med guldkanter
och riktade sig mot publiken
och sade att nästa paraplykvinnas drink var serverad

De rörde sig sakta ut bland publiken
och jag undrade om jag kunde dricka ur den kvinna
jag mött på däck
”Jag består av 20 procent alkohol”, sade hon,
efter att hon ställt sig framför mig och stramat upp sig
”Vi är inte på månen utan i verkligheten i mitten av ett hav
och dricker du mig tre gånger
garanterar jag att det lyser ur ögonen på dig,
en lyster som kan tävla med blixten”

Jag drack henne med min blick, minst fem gånger
och efter sista gången 
förstod jag att jag hamnat i magins magnetfält
där kvinnorna på scenen
drog ihop sig som järnfilsspån    
och genomförde sin magiska magnetism
med en sällsam lyster av attraktionskraft

Färjebolaget var tvungen att ställa fram vakter
för att publiken inte skulle sugas upp på scenen
där de virvlade omkring
Två av vakterna fick sina hattar avsugna;
de hamnade båda på Paraplykvinnans pekfinger
där hon jonglerande med dem
och lät dem fara upp i taket
Det började spraka kring scenen
som om blixtar skjöts ur deras ögon
och efteråt kom regnet framtrollat
över dem
där de dansade på rad,
utmanande himlens makter

”Kom och låt oss få lite väta över kvällens heta temperatur”,
hördes det

Det var annat än när jag satt övergiven på fördäck
och frusen drömde mig bort till en måne i höstrusket,
men jag fick iden till en magi
som blev magnetisk ombord
till sjöss på ett fartyg jag inte minns namnet på,
kanske det hette Paraplykvinnornas åktur

I så fall var jag lycklig
och tänkte ta den fler gånger 
efter de pandemiår
då jag satt på månen helt själv
och talade i en digital rymdtelefon

                                                                                                     Ulf Nygren