SIngSingö Skola

Det sista som överger människan är hoppet.

Går man Tranviks byväg ner mot fjärden, kommer man halvvägs att stöta på ett fantastiskt vackert ställe på vänster hand.

   Där bor Annah Bohman och pappa Anders på familjegården, skönt belägen ner mot vattnet, med två skorstenar som markerar storheten.

Bevarad – men avfolkad - bygd.

Få andra ställen på Singö känns så bevarad som Tranvik, där den ringlande grusvägen hittat sin naturliga dragning mellan gårdarna.

   Som ett genuint hantverk ligger byn bevarad, hittills befriad från arkitektritade fritidshus i betong och med panoramarutor. Samtidigt är det lätt för oss som kommit till Singö de senaste 20-30 åren att betrakta det vackra ungefär som på ett vykort.

  Annah som växt upp här på 90-talet, innan den stora avfolkningen, har desto lättare att se förändringen. Och hon påpekar att många av hennes ungdomskompisar tvingats att flytta för att huspriserna stigit i takt med tätortens fritidsintresse.

Mycket att berätta.

Dock, fint är det i Tranvik och har man tur och får stiga på, så finns det mycket fint att se i pampiga gamla huset.

   Inte minst motivet på en tavla som pryder väggen i ett rum på övervåningen. En klassisk oljemålning av en segelskuta stävandes över de sju haven. Och det är inget fartyg vilket som helst, utan den tremastade skonerten ”Hoppet af Häfverö” som en gammal släkting till Annah och Anders seglade på längre trader. I första hand med virke från Norrland till England, där porslinslera till Gustavsbergs fabrik lastades för hemfärden.

Transportleder på haven.

Fram till 1930-talet var segelfartygen fortfarande det vanliga transportmedlet utmed kusterna och ett naturligt inslag i Roslagen.

   Likt många andra segelskutor höggs Hoppet af Häfverö slutligen upp i skånska Torekov. Där finns dess kajuta bevarad i ett fartygsmuseum. Och det finns åtskilligt mer att läsa om fartyget, om man googlar.

Sjömanskapet har gått i arv.

Så var det med den saken och där hade allt också kunnat sluta – men det gjorde det inte.

   Även om pappa Anders har hållit sig på landbacken, så finns banden till sjöfarten bevarade.

   Annah, som bor i eget hus på gården är nämligen utbildat sjöbefäl och för därmed den grenen av släktens traditioner vidare.

Kvinnlig kapten och författare.

Efter skolgång på sjöbefälsskolan på Åland fick hon för sex år sedan sin sjöbefälstitel och går nu på Sjöfartsverkets arbetsfartyg Baltica, som sköter underhållet av fyrar och leder.

    Förutom denna utbildning har Annah ytterligare ett mål - att kunna lägga till titeln ”författare”. Hon har skrivit sedan hon lärde sig stava och har gått flera kurser i kreativt skrivande på universitetet. Det som skymtar vid horisonten är naturligtvis att få en bok publicerad.

   Inspiration till sina berättelser hämtar hon ofta från tjänstgöringen på havet. Men inte på någon tremastad skonert den här gången, utan på dagens generation fartyg som allt mer ses som möjliga miljösmarta lösningar på moderna transporter.

   Hoppet lever vidare.

Text Per Lundqvist, foto privat