Äntligen.

Glada och förväntansfulla sitter jag och min lillebror i mormor och morfars bil på väg till landet.

Det är en liten bil, vi har mycket packning och jag och lillebror har våra väskor i en hög emellan oss. Vi kan fortfarande se varandra över min blåa ryggsäck och vi fnissar en massa åt allt och ingenting. Jag tittar ut genom fönstret och tänker att vi måste ha världens bästa mormor och morfar. För att få tiden att gå räknar vi kor, flaggstänger och bilar i en viss färg. Det är killarna mot tjejerna, morfar och lillebror räknar på sin sida och mormor och jag på vår sida.

Det svåraste är att räkna kor och det blir nog inte alltid exakt rätt, men det gör ingenting, för det är lika svårt för alla. Till slut ser vi grinden vi måste öppna för att kunna åka den sista biten. Den som hoppar ut och öppnar får en enkrona eller en femkrona. Idag är det lillebrors tur och när grinden är stängd sträcker morfar ut handen genom bilrutan och ger lillebror en femkrona. Vi kör in på den lilla skogsvägen som slutar i gläntan där morfar parkerar bilen. Innan vi ivrigt ger oss iväg längs stigen till stugan hjälps vi åt att luta långa pinnar mot bilen. För att inte kossorna ska stryka sig mot eller slicka på bilen säger morfar.

Han är så fiffig vår morfar.

***

Det är sommar.

- Det är viktigt att vi hittar riktigt bra stenar, säger jag till mormor när vi går med huvudena böjda och spejar bland hundratals stenar vid vattenbrynet nere vid bryggan.
Vi behöver en sten för kroppen och en sten för huvudet. De får inte vara för stora, utan precis så där lagom för ett Singötroll. Vi blir svettiga i nacken av solen och vattnet känns skönt på fötterna. Till slut hittar vi fyra perfekta stenar till två troll, ett till mig och ett till mormor. Vi går nöjda tillbaka till stugan och visar morfar och lillebror. De sitter i skuggan på altan och har fullt upp med att plocka bland morfars fiskedrag. Lillebror håller upp ett halsband av drag i olika färger och storlekar som hakat fast i varandras krokar.

- Det där kan nog bli svårt att få fisk på, säger morfar och tar det färggranna trassliga halsbandet från lillebror för att hjälpa honom att ta isär dragen.

Förutom fiskegrejer har vår morfar bra saker både här och där. Det är tur, för mormor och jag behöver ett superlim för att sätta ihop våra stenar. Det är svårt att limma och flera gånger tappar mitt troll huvudet. För mormor går det bättre, men till slut står båda trollen på tork på bordet på verandan. Nu måste vi vänta tills de torkat ordentligt.

- Det blir inga riktiga troll utan trollkläder, säger mormor när limmet äntligen har torkat och vi kan flytta våra troll till köksbordet.

Mormor och jag sätter oss och funderar på vad egentligen troll har på sig. Vi kommer fram till att Singötroll kan ha på sig lite vad som helst. Med hjälp av strumpor till fotogenlampor, lite tyg och ett knyte ullgarn får våra troll tjusiga kläder och långt ulligt hår. Mormor och jag är mycket nöjda.
- Jag tror vi har gjort världens finaste Singötroll, säger jag och tittar på mormor.
- Det är såklart vi har, säger mormor.

Hon är så påhittig vår mormor.

***

Ikväll ska vi göra något spännande och i stugan smids det planer.
- Vi behöver ett långt snöre, något lockbete och en bjällra av något slag, säger morfar och tittar finurligt på mig och lillebror.

Hela planen går ut på att få se en grävling, eller kanske flera grävlingar. Varken jag eller lillebror har sett någon levande grävling på nära håll. Vi väntar tills det blir mörkt innan vi lägger ut det långa snöret från fönstret i matrummet och ut över gräset ner till jordkällaren. I änden på snöret sitter strömmingar fastknutna och en bit upp sitter en bjällra. Nu är vi redo. Lillebror och jag hoppar upp i änden på bäddsoffan och börjar spana ut i mörkret och lyssna efter klockan. Det är helt tyst och efter en bra stund har vi fortfarande inte sett några grävlingar. Vi sätter oss vid köksbordet istället och spelar en bingo. Nu är det jättemörkt ute och klockan är mycket.

- Det kanske inte finns några grävlingar på Singö, säger min lillebror och ser besviken ut.
Just då plingar klockan! För att inte skrämma grävlingen släcker vi lamporna inomhus och smyger ut på verandan. Nu hör vi klockan igen…. och något som prasslar. Det är svårt att urskilja något i mörkret, men plötsligt ser vi något stort som rör sig upp mot stugan och verandan där vi sitter hopkurade.
- Det där är några väldigt märkliga grävlingar, säger plötsligt morfar.

I samma ögonblick ser vi ljuset från en ficklampa flacka runt nere på stigen och därefter hör vi röster. Det var ingen strömmingssugen grävling vi har framför oss i mörkret. Istället ser vi att det är mamma och pappa som kommer och överraskar. De har trasslat in sig i snöre och strömmingar och liknar inte det minsta en grävling.

Jag och lillebror somnar den kvällen utan att ha sett någon grävling, men det var ändå en spännande kväll!

***

Än idag, årtionden senare, lever Singötrollen och kvar finns oändligt många andra minnen från vårt Singö och vår mormor och morfar. Nu får jag och min lillebrors barn fortsätta att uppleva Singö med barns ögon tillsammans med deras mormor och morfar och farmor och farmor och Singösagorna kommer som tur är aldrig ta slut.

Malin Thengqvist