Tidig morgon. Redan varmt. Små moln, ingen vind.

På vägen ner till båthuset känner du en pirrande glädje över denna morgongåva, detta privilegium att få ge dig ut på sjön. Båten ligger i sedan du hade satt näten igår. Det är bara att kliva i, putta dig ut mellan de gamla pålarna som håller båthuset uppe och starta motorn.

Det luktar sommarmorgon. Måskobbarna är tysta, tärnor och mås har för några veckor sedan gett sig av söderut. Även vår egen Måse, som återkommer år efter år och blivit något av en familjemedlem. Han är inte jättetam, men kommer lugnt ganska nära när vi kastar rester till honom. Ibland verkar han ointresserad av maten. Det är som om han bara vill vara i vår närhet. Ser vi honom inte så påkallar han vår uppmärksamhet genom att flyga en sväng framför fönstret där vi sitter. Kloka är dom, måsarna!

Du njuter av att bara vara, se vattenglittret och känna en lätt fartvind, lite starkare när du kommer ut ur viken. Långt där borta seglar en stor fågel över Halvvägen. Du kisar för att se bättre, jo det är en havsörn, en ungfågel. Dom är verkligen majestätiska. Fantastiskt att dom finns här hos oss, eller om det snarare är vi som vistas i deras trakt?

Doften av hav och skvalpet kring båten triggar minnen. Som så många gånger förut påminns du om barndomen när du var ute med pappa på fiskafänge och strandhugg. Galten, Brommarn, Medholma, Långgrundet och många andra öar. På samma vatten, men då i sakta mak med en tjärad öka (som du länge hade kvar av nostalgiska skäl).

Du känner dig hemma här. Går ut genom Ellaströmmen och ser havet öppna sig, nu liksom då. Din morfar och farfar rodde eller seglade samma väg. Du befinner dig i en slags kontinuitet, en igenkänning som utgör en trygg bas för livet. Ett privilegium, en barnslig glädje, en förening av nu och då, nostalgi och nutid i ett.

Samma hav, men ändå inte, tänker du när du styr mot hällarna mellan Sälgrundet och Långgrundet. Då var det en sensation att se havsörn, nu ser vi dem ofta. Tack vare att miljögifterna har minskat radikalt sedan 60- och 70-talen. Även sälarna har kommit tillbaka, ett friskhetstecken att verkligen glädjas åt. Men ejdrarna var fler, kanske för att havsörnarna var få. Sorgligt att se dem så sällan nu. Idag är det mycket skarv, på sina ställen ett verkligt gissel. Hur orsakssambanden ser ut, vad som är naturlig variation och hur allt hänger ihop är frågor som både gnager och stimulerar tanken. Men nu är det praktiskt handfast fiske, för både nytta och nöje, som är i fokus!

Visst vore det perfekt att en dag som denna åka ut till någon av ytterkobbarna för en övernattning under bar himmel! Precis som du ibland gjorde med pappa. Kvällsmete, doften från spritköket, tystnaden, solnedgången. Samhörigheten med varandra och med klipporna, vattnet, naturen. Pappas berättelser om när han i sin ungdom fiskade vid samma skär. Liksom vad din farfar och morfar i sin tur hade berättat för honom om fisketurer de gjort i sin barndom. Tillhörighet. Stunder av lycka.

Singö har alltid haft en särskild plats i ditt hjärta. Här finns dina rötter på mödernet sedan flera generationer. Här har du varit på släktbesök, kaffekalas, badturer, tillbringat sommarveckor ibland. När du äntligen lyckats hitta en egen plats här och var på ditt första besök i Mattsgården möttes du av vaggan som din morfar och hans många syskon legat i som nyfödda. Sådana djupa rötter!

Singö har varit hem för människor med vitt skilda erfarenheter. Många bodde här hela sina liv, bildade familj med någon från grannbyn, kanske aldrig lämnade ön. Andra, liksom din morfar, var sjöfarare och gav sig vida omkring i världen, såg andra länder, folk och sedvänjor. Hur kunde de förstå varandra, de helt bofasta och de vittberesta? Kunde de leva sig in i varandras perspektiv och respektera varandra, de olika valen och livsvillkoren?

Nu har du gjort Singö till din givna hemmahamn, ditt nav i tillvaron. Här kan du ägna dig åt det som du trivs med allra bäst, ge dig ut för att fiska – meta, kasta eller dra upp dina nät, som denna ljuva morgon i augusti. Nu är du framme vid första nätet. Lika spännande som alltid – men ofta också en besvikelse. Själv sitter jag med kaffemuggen vid köksbordet och ser ut över tomten och viken. En av de bästa stunderna på dagen. Lagom mycket mjölk i kaffet så det smakar lent, dörren öppen till altanen för att släppa in morgonluften och dofterna, just nu av såpnejlikorna som växer hej vilt var dom vill. Min mamma tyckte inte att de var riktiga blommor, de var ju ogräs. För mig får dom gärna finnas, jag tycker om dem, men de får inte sprida sig för mycket.

Även jag har gjort Singö till mitt, till en av mina hemvister. Men vi har våra olikheter, du och jag, såväl i det lilla som det stora. Likheter också, förstås. Helst hade du kanske sett att jag var med dig i båten och hjälpte till med näten. Men fiske är inte för mig. Inte heller båtlivet i sig så mycket, faktiskt. Men vi njuter båda av djur och natur omkring oss. Småfåglarna, rådjuren (men inte att de äter växter vi planterat), älgen som kommer på besök (och ibland slukar hela äppelskörden). Vi väntar ännu på att få se lodjuret som en gång hade haft en vinterlega på tomten när vi inte var här och som ibland har lämnat fotspår i snön. Och som nyligen har setts i krokarna av grannen! Om grävlingen tycker vi dock inte, den gräver hål och krafsar upp växter. Vildsvinen har tack och lov hittills förskonat vår tomt, även om de bökat alldeles i närheten. Men som sagt, kanske är det vi som är på besök i deras miljö och inte tvärtom.

Just nu matar vi inte småfåglarna, men rödstjärten sitter gärna, som nu, på grenen där fågelmatarna hänger och spanar efter insekter, liksom flugsnapparen. Särskilt glad blir jag när rödhaken stannar upp en kort stund i sin snabba flykt så att det roströda bröstet riktigt lyser i solskenet. Vi gläds båda åt besöken av strandskatorna som ibland kan gå och picka i sig insekter och vinbärssnäckor dagarna i ända, med sina karaktäristiska skarpa ljud när dom manar på sina ungar. Liksom när hägern landar och tar sina stora kliv intill vassen, håller sig blick stilla länge för att rätt som det är ha en liten fisk i näbben. För att inte tala om när örnar kalasat på ditt fiskrens, eller när uttern dykt upp i samma ärende.

Östersjön, ditt hav, är på många sätt också mitt. Men medan det för dig representerar kontinuitet, trygghet och rötter är det för mig både rötter och rotlöshet, trygghet och en ärvd otrygghet. Östersjön är ett hav som både förenar och åtskiljer. Visst känner jag mig hemma här, men också på andra sidan havet. En tydlig men märklig känsla av igenkänning och samhörighet, trots att jag varken vuxit upp eller bott där. Men språket fick jag med mig hemifrån. Dubbla rötter om man så vill, eller kanske inte riktigt djupa rötter någonstans?

Havet som omger oss var ett flyktens hav för min föräldrageneration (och nu återigen!), en farofylld flykt undan ryssen. Många av dem som i århundraden odlat sin egen speciella svenska kultur på Runö kom 1944 till Singö. Deras förfäder och -mödrar blev en gång för länge sedan fördrivna, tvångsförflyttade från sin hemtrakt till andra sidan havet. Nu återkom deras ättlingar till Sverige, också av tvång, och fick skapa sig en ny hembygd här. Vad har generationerna efter dem fått med sig av uppbrott, sorg och saknad som på olika sätt har präglat deras uppväxt? Men estlandssvenskarna hade ändå det svenska språket och var kustbor, vana vid fiske. Det kunde kanske hjälpa dem att finna sig till rätta här på ön.

Till dem hörde inte mina föräldrar. Min pappa kom till Sverige i höststormen i en ganska liten fiskebåt, den enda han lyckades få tag i. Den saknade motor, så det var en kamp mot tiden att lyckas få den i farbart skick innan det var för sent, när Röda armén ryckte fram för en andra ockupation av Estland – med skräck för nya deportationer och den repression som väntade. De var tretton personer i båten, fick gömma sig i vassen vid Ösel tills de i skydd av mörkret vågade sig iväg. Inte alla båtar kom fram, men pappa hade tur. Mamma hade fått plats på ett större fartyg, men storm och kyla gjorde ändå även den färden vansklig. De träffades här, båda hade fått lämna och överge sina livskamrater på andra sidan. Deras livsöden gav därmed möjlighet för mig att alls finnas till, liksom för mina barn och barnbarn. De senare har i sin tur självklara rötter här i landet. Ursprunget på andra sidan havet är för dem mer som en liten kuriositet i bakgrunden. För barnbarnen blir Singö ett barndomens sommarparadis som de bär med sig i sina liv. De rotar sig delvis här på ön, gör den till sin.

Så många människor som tvingas riva upp sina rötter, återigen, liksom så många gånger förr i historien. Också det skapar en fråga om hur mötet och förståelsen kan se ut, mellan bofasta, fast rotade, och dem som varit tvungna att ge sig iväg till okända trakter och skapa sig nya hem. Går det att samtala, vara nyfiken, för att så gott det går leva sig in i varandras olika perspektiv? Möten som kan berika och ge nya insikter, lägga grunden till en ömsesidig respekt.

Så sitter jag och funderar medan jag ser ut över viken och dricker mitt morgonkaffe en augustimorgon på mitt Singö. Nu ser jag att du har kommit in med båten och är på väg upp till huset. Det går inte att ta miste på glädjen i ditt ansikte och din kroppshållning… 

Du är så nöjd och stolt, tio fina abborrar. Det blir åtskilliga filéer att lägga till de andra i frysen. Kanske kan vi hitta lite kantareller, blodriskor och soppar lite senare också. Att plocka svamp, det är min barndoms glädje som jag bär med mig. Sen kan vi njuta av smörstekt abborre med dito svamp, egenodlade tomater och kokt potatis när sommaren har övergått i höst – också det en tid att njuta av Singö.

Och nej – det är inte jag som rensar. Även det har du med dig hemifrån: den som fångar fisken rensar den också. En bra princip…

Merike Hansson