SIngSingö Skola

Lika olika - jämfört med varandra.

Ger man sig på konststycket att porträttera bröderna Edberg i Tranvik, gäller det verkligen att se var man sätter ner fötterna.

   Karl-Erik, båtsman på lotsen vid Svartklubben och Karl-Göran, politiker och mångsysslare är varandras motsatser i mycket – och ändå inte.

Samma början och slut…

Deras namn börjar och slutar på samma sätt. De är båda uppväxta på gården längst ner mot Tranviksfjärden där ett och annat inträffat under årens lopp.

   Två bröder som skiljer sig åt kopplar osökt till Hasse Alfredssons Svea Hund-limerick från 1976 om brödraparet från Spånga - inga jämförelser i övrigt:

”Det bodde två bröder i Spånga

som var väldigt olika långa

de var glada ändå

när de tänkte uppå

att de trots allt ju var lika många.”

Olika färg på hattarna.

Karl-Erik beskrivs som en trevlig person med en hel del humor och tillika förmåga att hantera dragspelet, har till och med spelat med legendaren Mosse Fridolf Jansson. Den allmänna bilden är att han är den brodern som har vit hatt.

   Karl-Göran är möjligen något mer rättfram och hörs mer – aningen mer bullrigt humoristisk. Han säger som regel vad han tycker, utan att bry sig så himla mycket om andras uppfattning. Han är utan tvekan en färgstark person – och passar bättre i svart hatt.

   ”Brorsan är den snälla och jag är han motsats”, säger han själv glatt utan att låta sig nedslås.

   Karl-Göran valde en karriär 5,5 mil söder om Singö. Han gjorde lumpen på regementet LV3 1972 och blev kvar där som officer till 2009, då han sadlade om och blev politiker.

Två singöbor med många minnen.

Båda har dock bott kvar på Singö och hjälpts åt att driva gården vidare. 1995 slutade de med djurhållningen och därefter har det mer varit fråga om att underhålla markerna.

   De har alltså jobbat lika mycket sida vid sida som att de gått olika vägar – egentligen sedan allra första början.

   Karl-Göran som föddes -52 såg dagens ljus i kökssoffans höbolster på gården i Tranvik. Och Karl-Erik, som är tre år yngre var en av de första singöborna som föddes på BB i Norrtälje. Hemtransporterad med mamma Astrid i taxi över den nybyggda Singöbron, som då inte ens hade fått sidoräcken monterade.

   Hem till gården som förutom jordbruket och djurhållning varje sommar transformerades till ett kollo vilket höll till i mangårdsbyggnaden – och familjen Edberg flyttade ut till brygghuset.

    Brännkyrka församling i Stockholm hyrde varje sommar från 1919 till 1976 in sig i Tranvik.

   Hundratals magra stadsbarn bussades ut till Singö för att ”äta upp sig”. Och det händer fortfarande att de, numera som stappliga pensionärer, kommer och knackar på för att få återse sitt sommarparadis. Om detta och mer om familjen Edberg kan man läsa i den fina boken ”Svenska Ödehus” som går att köpa på nätet.

   Kolloverksamheten var i och för sig inget speciellt för Edbergs, utan snarare väldigt vanligt på bondgårdar med bra läge i skärgården. Under sommarmånaderna byttes således de vardagliga rutinerna på gårdarna mot hyss och bus från stadsbarnen.

Inte bara barnbus.

Men det var inte enbart oskyldigt bus det handlade om. På Edbergs gård var det inte bara barnkolonier, utan även vårdhem för det riktiga ”buset”.

   Bland andra vistades 60- och 70-taletets ”kändis-skurk” och mediafavorit, Lars-Inge Svartenbrandt på Edbergs gård. Och han uppskattade vistelsen till den grad att han vid ett tillfälle dök upp där oanmäld, på rymmen. För att gömma sig ett tag och få bensin för att kunna rymma vidare.

    Karl-Erik berättar att han hölls som gisslan, med en kniv mot halsen, för att mamma Astrid skulle gå skurkarnas krav till mötes.

Något lugnare i dag.

Sådana saker kunde hända på Singö på den tiden då det var lite mer ”drag under galoscherna”.

   Det mest spännande i dag är kanske om trafikpolisen kör vilse, hamnar på ön och för skams skull upprättar en nykterhetskontroll.

   Gårdens ursprungliga huvudbyggnad beboddes av brödernas mamma Astrid som gick bort för två år sedan. Och därefter har det gamla huset med alla sina decennier som sommarkollo, sakta börjat sjunka ihop. Bröderna har sina egna boenden och åtaganden och det har inte blivit av att bevara det gamla.

   Bidragande har väl också varit att Karl-Göran och Karl-Erik har haft ungefär lika mycket olika uppfattning om det hela, vilket på något vis är deras relation i ett nötskal:

  Lika som bär - åtminstone som lingon och blåbär.

Text och bild Per Lundqvist