Farfar Algot blev inskriven i Gävle sjömanshus den 15 maj 1901 som14-åring med nummer 5450.

Blåögd, brunhårig och 1,60 hög, långtifrån fullvuxen.

I sjöfartsboken som ännu finns kvar i hans hus på Singö finns hans resor antecknade;
Första resan var med briggen HeinrichMoll från Häverö, befälhavare Matts Enok Andersson.

Påmönstrad 15/5 1901 som kock med lön 24kr/månad. Från Harnäs till Tyne i England och tillbaka till Sverige och sen iväg igen, två resor till England hanns med det året. Avmönstrad i Helsingborg 3/12 1901.

Med på fartyget var brodern Alfred, påmönstrad som lättmatros. Det var säkert skönt att ha brodern med på första hyran. Alfred var fem år äldre än Algot, hanhade börjat sin sjömansbana då han mönstrade på barken Semmy Chon somjungman i Maj 1898. Fartyget ägdes av Erik Andersson från Tranvik, far till"slaktaren" Olof Birger Andersson och farfar till Greta Boman, född Andersson. Kapten ombord var Eriks bror, Fredrik Andersson. De gick inordsjöfart det året.

Algots andre storebror Gottfrid fick sin första hyra 1899 som kock på Singöbekanta skonertskeppet Hoppet med nämnde Erik Anderssonsom kapten, destination Poole.

---

Året 1902 var inte Algot till sjöss men året efter var han på Heinrich Moll igen.

Påmönstrad 21/3 1903 som jungman med cirka 28 kronor i månadslön. Från Karlshamn till England, Tvenne resor. Avmönstrad i Burgstaaken, Tyskland 21/9 1903.

Den resan blev inte den enda det året, när Algot kom till Stockholm, (han hyrde nog en kojplats på någon ångare till Sverige och tog tåget vidare) så mönstrar han på ångfartyget Amerika från Piteå som jungman den 28/9.  Befälhavaren var F G Wikström. Från Stockholm gick de till utrikes Östersjöhamnar, jag sökte i tidningarnas sjöfartsnotiser från den tiden och hittade att de gick till Piteå med diverse varor, med slagg till Lübeck, råg till Stettin, mjöl till S:t Petersburg och med råsocker från Karlshamn. Avmönstrad i Stockholm 31/12 1903.

Säsongen efter är Algot på barken Th Thorsson från Häverö, befälhavare var C W Källberg. Påmönstrad 27/6 1904 i Stockholm som lättmatros med 38 kronor i månadslön. Från Stockholm till Spanien och Portugal och tillbaka till Karlskrona. Avmönstrad 29/11 1904.

---

Sjöfarten var säsongsbetonad. På vintrarna var Bottenhavet och ofta även Östersjön isbelagda. Även om det var öppet vatten så var det onödigt farligt till sjöss vintertid, vid storm och dåligt väder kunde hela fartyget och riggen isas ner och göra att fartyget i värsta fall kapsejsade. Och att gå till väders i minusgrader och vintermörker, att stå på en isig pärt och beslå segel, stela och motspänstiga, med värkande fingrar…  Så vintertid höll sig sjömännen hemma. Om de behövde pengar kunde de ta ett "påhugg" och hugga ved hos nån bonde. Jag har läst att de då kunde tjäna 1.50 per dag.
Men de kunde också segla ”på värmen”, och det gör Algot säsongen 1905. Den 28/8 mönstrar han på det 3-mastade Skonertskeppet Cyrene från Göteborg, befälhavare Chr Lundh. Han mönstrar på i Gävle, Cyrene kom då från Drammen. Det blir en riktig långresa till åtskilliga hamnar utomlands, nedanstående är taget från tidningarnas sjöfartsnotiser:

1905-09-02 Utklarerad Gävle till Whitehaven (England); tom

1905-10-09 Ankomst Whitehaven från Gävle.

1905-10-24 Ankomst Penarth (Wales) från Whitehaven.

1905-11-09 Avgång Penarth till Colan (Colonia de Sacramento i Uruguay?).

1906-01-18 Ankomst Colon från Penarth.

1906-04-27 Avseglar från Colon till Antwerpen

1906-08-22 Avseglar från Antwerpen till Drammen.

På resa från Drammen till Conacry i Västafrika sammanstötte fartyget den 18/10 i engelska kanalen med den norska barken Luna. Det verkar ha varit en rejäl kollision där Cyrene grundstötte och Luna fick bogseras till hamn där hon så småningom kondemnerades och höggs upp. Cyrene kom flott med assistans och bogserades till Weymouths hamn för reparationer. (Gissningsvis sattes hon på grund efter kollisionen då hon tog in vatten). 
Resan till Afrika blir inte av utan fartyget går till Göteborg där Algot mönstrar av 30/11.

---

Hemma i Sverige hade storebröderna fortsatt sitt sjömansliv; Gottfrid går säsongen 1901 som jungman på barken Idun från Häverö och är säsongen 1903 på Hoppet igen som lättmatros. Alfred gör åtminstone en säsong till på Semmy Chon, år 1904 är han påmönstrad som matros. Kanske är han också med året efter då Fredrik Andersson, kaptenen på Semmy Chon, drunknar i Hudiksvalls hamn under misstänkta omständigheter. Polisen undersökte dödsfallet och kom fram till att det var en olycka, enligt tidningsnotiserna från den tiden var Fredrik tydligen åtskilligt berusad, men många på Singö var övertygade om att han blivit mördad, det ena behövde ju inte utesluta det andra. Och pengarna han hade haft på sig var försvunna…

Brodern Erik Anderson var kapten på Hoppet till sin död 1914 men fartyget seglade många år till och så här står det på www.singo-fogdo.se om henne:
"Slutet på hennes historia blev ett annat än hennes medsystrars. Innan hon 1932 fördes till fartygskyrkogården utanför Torekov i nordvästra Skåne för att av stormarna slås sönder mot klipporna hade man nämligen monterat av kajutan och däckshuset med skansen och kabyssen.

Om du besöker det lilla vackra sjöfartsmuseet i Torekov går du helt enkelt in i skeppare Anderssons kajuta. På kajutans namnbräda ovanför ingångsdörren står det dock Hoppet av Länna, eftersom hon de sista åren var registrerad i Länna socken i Roslagen. Däckshuset finns inte i Torekov utan är uppställt i Sjöhistoriska museet i Stockholm och berikar därmed detta museums sparsamma samlingar av svensk handelssjöfart."

Så är du nere i Torekov nån gång kan du titta in i kajutan där Gottfrid en gång i tiden stått och tagit emot sin månadslön på 34 kronor från kapten Erik Andersson!

Mot Amerika!

År 1906 bestämmer sig Alfred och Gottfrid för att emigrera till Amerika. Vintern är lång och stugan och Sverige känns trång och de vill pröva sin lycka i det stora landet i väster. Det är inte ett så stort steg, de har lärt sig lite engelska under sina resor och de har redan en del släkt i Amerika. Gottfrids fadder, moster Emma, hade till exempel flyttat dit med sin familj några år tidigare.

De tar sig till Liverpool och därifrån åker de över Atlanten med White Star linjens SS Teutonic. De anländer till New York 26:e april 1906. New York var vid den tiden tydligen ökänt för att emigranter blev skinnade där så bröderna åker direkt vidare till Ohio. Troligen har de redan kontakter där och vet vart de ska.

År 1910 bor de i Ashtabula Country i den lilla orten Conneaut vid stranden av Eriesjön, precis vid gränsen från Ohio till Pennsylvania. Det finns åtskilliga skandinaver som bor i trakten. ”Sweden Harbor” benämns en del av hamnen i Ashtabula på en karta från 1901, och det finns också en liten ort i närheten som heter ”Denmark”.

Alfred och Gottfrid skickar år 1910 in en "Deklaration of Intention", det vill säja de gör en första ansökan om amerikanskt medborgarskap. I ansökan är Alfred 28 år gammal, 5 fot och 8 inches lång, vägandes 145 pounds, med ljusbrunt hår och blå ögon. Gottfrid, eller Godfrey som han nu kallas är 26 år, två tum kortare än Alfred men 10 pounds tyngre. Han hyr ett rum på Spring Street, samma gata som Alfred bor på men med gatuadress 647 istället för Alfreds nummer 764. De arbetar fortfarande som sjömän.

---

Hemma i Sverige gör Algot sin värnplikt åren 1907-1908. Han ligger bland annat på pansarbåtarna Oden och Niord. De var tunga och långsamma och var nästan omoderna redan när de löpte av stapeln i slutet av 1890-talet, utvecklingen av krigsfartyg gick snabbt de åren fram till första världskriget.
Algot hade nog redan då bestämt sig för att även han åka till Amerika. Han behöver pengar till biljetten och ett startkapital i nya landet och efter militärtjänstgöringen söker han hyra igen. Han är nu en väl befaren sjöman och mönstrar på som matros på ångaren John från Trelleborg den 21/5 1909. Befälhavare var A E Westerberg och lönen var cirka 62 kronor/månad. Från Stockholm går de till Antwerpen och tillbaka till Stockholm. Han mönstrar av 24/1 1910.

Nu var det dags att lämna Sverige. Amerikabiljetten kostade 201 kronor och då ingick plats på en ångare från Göteborg till England, tåg till Southhampton, resan över Atlanten och slutligen tåg till Ashtabula.
Han anländer till New York med RMS Adriatic den 25:e maj 1910 och far vidare till bröderna i Ohio, men innan dess köper han ett fickur i New York. Uret finns fortfarande kvar hemma på gården på Singö men det går inte längre, det skulle behöva lite tillsyn efter 110 år, eller finns det garanti kvar?

Algot är stor och stark, 5 fot 9 inches lång och väger 180 pounds, och han börjar nu arbeta som "Fireman on boat", det vill säja eldare, troligen på järnvägsfärjor som gick på Eriesjön och forslade kol och järn mellan Kanada och Asthabula. Han skickade hem vykort med färjan Asthabula på framsidan så henne verkar han ha arbetat på. Maitland No 1 låg han också på, "infrusen i isen i 10 dagar”, det var kalla vintrar i Amerika också.

Han delar troligen bostad med Alfred och Gottfrid som år 1912 bor på 29 Erie Street i Ashtabula. (Nu heter gatan West 8 Street). De två verkar ha köpt mark där och bygger så småningom två tegelhus bredvid varandra på tomterna med nummer 1812 och 1814. År 1912 blir de amerikanska medborgare efter att ha skickat in en "Petition for naturalization".

År 1913 ansöker även Algot om amerikanskt medborgarskap men när han efter ytterligare två år i landet har möjligheten att skicka in en "Petition for naturalization" och bli amerikansk undersåte så gör han inte det. Det är mycket möjligt att detta berodde på det stora kriget, eller "första världskriget" som vi kallar det. USA var ännu inte med men det var bara en tidsfråga och om Algot blev amerikan var det mycket troligt att han, som ungkarl och i rätt ålder, skulle bli inkallad till ett krig som Algot måste sett som helt meningslöst.

USA kommer mycket riktigt med i kriget 1917. Algot ser ut att ha klarat sig från de första två allmänna mönstringarna men i den stora "draften" 1918 för alla män upp till 45 års ålder är han med. Då arbetade han på bulklastfartyget Matthew Andrews och bodde i Cleveland. Även Alfred och Gottfrid mönstrar men ingen av bröderna verkar ha varit med som stridande. Lillebrodern Henry Osvald däremot berördes av kriget, han arbetade på brittiska handelsfartyg men han klarade sig som tur var från torpederingar och minor. Efter kriget får han en "Mercantile Marine Medal" för sin insats. Alla bröderna klarar sig också från spanska sjukan som härjade efter kriget och dödade miljontals människor. Vår granne Siri som kom ihåg den tiden pratade ibland om den med skräck i rösten.

Algot är nu med i "Lake carriers association", en fackförening, och i medlemsboken finns två av fartygen han jobbat på uppskrivna:
Bulklastfartyget Shaughnessy, påmönstrad som eldare 22/6 2017 - 2/7 1917, och bulklastfartyget J H Sheadle, påmönstrad 12/7 - 30/11 1917, och även 1918. J H Sheadle var känd för att ha överlevt "The great lake storm 1913", den största naturkatastrofen som drabbat området, i den stormen sjönk 19 fartyg på fyra av de fem sjöarna, ytterligare 19 fartyg strandade och över 250 sjömäns liv gick till spillo.

Emil kallade Algot sig i USA, varken Algot eller Emanuel var något internationellt gångbart namn. År 1919 tog han hyra på en "Saltie", det vill säja ett fartyg som inte bara gick på de stora sjöarna utan även ute i Atlanten. Connersville hette fartyget, det står i visaansökningarna som Algot nu var tvungen att fylla i. Han ankom 10 april 1919 till Philadelphia, och 8 juni till New York. När Algot kom till Amerika 1910 verkar det ha räckt att visa upp Amerikabiljetten som identitetshandling, men nu 1919 var Algot tvungen att ha ett ID med fotografi och vänster tumavtryck. I ID:t stod också att Algot nu hade en tatuering på ena armen. Det hade blivit krångligare att vara utländsk medborgare i USA.

---

Så i början av 1920-talet hör föräldrarna, Jan-Erik och Brita Karin, av sig. De är gamla och behöver någon som tar hand om gården. Algots yngsta bror Edvin Harry har börjat gå som sjöman och har inga intentioner att sitta på Singö som småbrukare, och näst yngsta brodern, Henry Osvald, hade mönstrat av i England och stannat där i början av 1910-talet, år 1910 hade han gjort värnplikten men två år senare står han som "obefintlig" i församlingsboken.

Algot stod vid ett vägval året 1922, skulle han stanna i USA eller åka hem? Arbetet med att stå i ett pannrum och skotta kol var inget vidare, fast kamratskapet på fartyget var gott, men han hade sina gamla skolkamrater och grannpojkar hemma också. Och han hade inget fast sällskap i motsats till sina bröder, som hade börjat stadga sig vid den här tiden. Så han bestämmer sig för att åka hem. Han saknade nog alfågelsången på vårvintern, lugnet på havet på morgonen innan sjöbrisen sätter igång, ådornas skockande och de odugliga klipporna hemma.

Den 4 december 1922 står han på trappan till föräldrahemmet. När han öppnar dörren möts han av den vackraste flicka han sett, det är min blivande farmor Anna som gått som piga i gården i ett år. Och där och då när han tittade in i Annas blåa ögon så avslutades farfar Algots sjömansbana, han skulle aldrig mer ta hyra och gå till sjöss och se främmande hamnar, aldrig mer skotta kol och hålla en fyr igång i stormar och lugnvatten, aldrig mer slejsa ut askan ur en panna. Ett nytt kapitel i hans liv hade börjat.

---

Den stora stormen 1913, James Carruthers undergång och hur John Thompson blev utkastad från sin egen likvaka.

På kvällen lördagen den 8 november 1913 var J H Sheadle nästan framme vid Soo, slussarna mellan Lake Superior och Lake Huron. J H Sheadle var ett 550 fot (170 meter) långt bulklastfartyg fört av kapten S.A. Lyons, på väg med en last av vete från Fort William i Kanada till Erie i Pennsylvania. Framför sig hade hon ett alldeles nybyggt kanadensiskt bulklastfartyg, James Carruthers, som hade lastat vete samtidigt som Sheadle. Kaptenerna på fartygen hade stött på varann i hamnkontoret innan avfärd och kommit överens om att åka tillsammans över Lake Superior. Det hade varnats för hårt väder med vindar upp till stormstyrka och det kändes nog bra att ha sällskap på resan, helst för Carruthers kapten William H. Wright; "We'we still to learn all her tricks, and some of the lads in the forecastle are complaining that the paint in their rooms is still a little sticky" hade han sagt innan resan, så fartyg och besättning var nog inte riktigt intrimmade. På den tiden hade fartygen ännu inte radio så besättningarna kommunicerade sinsemellan med megafoner eller med signallampor och signalflaggor. Väderleksrapporterna telegraferades var åttonde timme ut till väderstationer runt om kusterna i USA. På väderstationerna hissades i sin tur signalflaggor och vimplar som visade väderutsikterna för den närmaste tidsperioden. Ett ganska primitivt och långsamt system, det lämnade mycket till kaptenerna själva, som fick försöka förutsäga vädret genom att titta på vindar, moln och lufttryck.

Resan över Lake Superior hade varit besvärlig, första natten hade Sheadle fått ligga för ankar i lä för en hård sydväst tills vinden vände till nord tidigt på morgonen. Då hade kylan och dimman kommit istället, så natten efter fick de också ankra upp, nu i Whitefish Bay, inte långt från slussarna vid Soo.

Medan de slussade igenom vid Soo och fortsatte nerför St. Mary's River så började det snöa, och nordvinden höll i sig. De passerade det uppåtgående fartyget Midland Prince. Angus "Ray" McMillan, rorsmannen på Carruthers, såg sin vän Jack Daley ombord på Prinsen och skrek: "We're going to Midland this time, Jack. I'll tell your father we passed you!".

Vid tvåtiden på natten söndagen den 9 november bunkrade Carruthers kol vid Picklands, Mather & Co nära De Tour i Michigan, och därefter gick James Carruthers in i Lake Huron med J H Sheadle strax bakom. Väderstationerna vid St. Mary's River hade visat vita vimplar över fyrkantiga röda flaggor med svarta centra, vilket indikerade stormvarning med nordvästliga vindar, men barometern visade normalt lufttryck. Kaptenerna, Lyons på Sheadle och Wright på Carruthers, trodde nog att stormen hade gått över dem och fortsatt norrut, men det värsta hade ännu inte börjat...

Längs sydöstra Eriesjön rörde sig ett nytt lågtrycksområde upp mot sjöarna. Det hade bildats över natten till fredag, så det hade inte funnits med i väderutsikterna för lördagen. Detta nya lågtryck samverkade med det befintliga, vindarna ökade igen med start i sjön Erie och barometern föll som en sten. 

James Carruthers ljus var synliga från Sheadle när de seglade tillsammans på en sydöstlig kurs den där natten. Lite efter gryningen på söndagen skildes fartygen åt. Carruthers girade babord till en kurs som skulle hålla henne söder om Great Duck Island och på en rak linje mot Georgian Bay och Midland, hennes slutdestination. Besättningen på Sheadles brygga kastade en sista blick på henne och koncentrerade sig sedan på att hålla sin kurs i den gropiga sjön mot St. Clair River, utloppet från Lake Huron mot Eriesjön.

Detta var sista gången Carruthers setts till sedan dess.

Framåt kvällen hade det nya lågtrycket kommit så långt på sin nordliga väg att dess vindar kom i fas med de nordvästliga vindar som redan blåste längs med Lakes Superior och Lake Huron och från åtta på kvällen till midnatt sjönk lufttrycket i stormens centrum så snabbt att den blev vad meteorologer kallar en "atmosfärisk bomb", med ihållande orkanvindar på mer än 30 meter per sekund på de fyra västligaste sjöarna.

De värsta stormskadorna och olyckorna skedde på Lake Huron där många fartyg kapsejsade när de försökte söka skydd i hamnar längs södra kusten, från Thunder Bay i Michigan till Goderich i Ontario. Åtta fartyg sjönk i Lake Huron och ytterligare åtta strandade. Vindbyar på upp mot 40 metet per sekund rapporterades utanför Harbor Beach i Michigan. Lake Hurons form gjorde att nordliga vindar och vågor kunde dra fram utan hinder, och vågorna växte till en medelhöjd på över 11 meter med enstaka vågor mycket högre än så. Tre stora fartyg hittades efter stormen drivande med kölen upp och ner, vilket indikerar extremt starka vindar och höga vågor.

J H Sheadle hade gått på en sydlig kurs hela dagen sedan de skiljts från Carruthers. Nordvinden ökade på alltmer och snön hade fortsatt att falla. De gick med stadig fart och på eftermiddagen började de fånga upp signalerna från undervattensmiststationerna längs Michigans kust. Kvart i sex ringde klockan för middag. Stewarten hade dukat upp, och besättningen skulle just sätta sig vid bordet i matsalen då en gigantisk våg tornade upp sig över aktern på fartyget. Den slog in över däck, krossade fönster och skickade vattenmassor in genom passagerna bredvid matsalen, in i förrådsutrymmena där matvarorna förvarades, översvämmade matsalen och svepte all mat från bordet, "leaving us with one ham and a few potatoes".

Detta var början på en fruktansvärd natt. Vinden ökade till orkanstyrka, drygt 30 meter per sekund, och det var förenat med livsfara att försöka ta sig mellan maskinrummet i aktern och styrhytten längst fram, sjöarna spolade över däcket. Vattnet slog in genom ventilerna till maskinrummet så maskinisterna blev dyngsura, de fick spänna upp en presenning över sig för att hålla sig torra. De och eldarna hade ett styvt arbete med att hålla maskinen igång och trycket uppe i ångpannorna. I maskinrummet hade de sällskap av stewartens fru, som var med på resan och hade blivit genomblöt i debaclet i matsalen. Hon satt resten av natten inlindad i en filt, i ett torrt hörn bredvid ångmaskinen.

Vid tio på kvällen insåg kaptenen att de skulle få rida ut stormen till sjöss, angöringsfyren vid Fort Gratiot kunde inte siktas i snön och de rykande sjöarna. De gjorde en riskabel 180-gradersvändning under 10 långa minuter och sedan låg de hela natten och red ut vågorna. Toppen av styrhytten slets loss av vågorna i vändningen och låg och skramlade runt på däck.

De hade rätt bra kontroll på var de befann sig trots stormen och den obefintliga sikten, det toppmoderna systemet med undervattensmiststationer gjorde att de kunde de få ut sin position med jämna mellanrum, och var 15:e minut fick en stackars matros gå ut och handloda djupet för att kontrollera att de inte kommit in på för grunt vatten nära Michigans kust. (I början använde de det mekaniska lodet men det isade igen och slutade fungera). 

Sheadles mistlur gick hela tiden men ofta kunde inte ens de själva höra den för dånet från orkanen och vågorna. Vid fyra på morgonen gjorde de en ny vändning till sydlig kurs, fartyget rullade då så kraftigt att kaptenen och styrmannen fick hålla i inredningen i styrhytten, "our legs being parallel with the deck most of the time". Fartyget slungades omkring av vågorna och giren tog en sån tid att kapten Lyons trodde rodret var trasigt. Efter ytterligare en vändning mojnade vinden så småningom och de kunde ta sig nedåt mot St. Claire River. Vid Fort Gratiot fick de lägga sig för ankar och vänta in bättre sikt då snöfallet tilltog igen. Fyrskeppet där hade flyttat sig nära tre engelska mil trots dess tunga ankare. När snöfallet upphörde kunde de fortsätta och vid sju på kvällen den 10:e passerade de Detroit. När Sheadle skulle vidare in i Eriesjön gjorde det låga vattenståndet tillsammans med vinden och vågorna som fortfarande gick över sjön att de kom ur kurs och gick på grund vid Bar Point strax nedanför Amherstburg i Ontario. Sheadle stod på i över fem timmar innan hon kom loss för egen maskin och kunde fortsätta över Eriesjön. Till slut vid middagstid onsdagen den 12:e anlände de äntligen till Erie i Pennsylvania.

Sheadle hade klarat sig med tur och skicklighet men för James Carruthers gick det sämre.
Efter att den stora stormen äntligen rasat ut sent på måndagen den 10 november började vrakdelar från olika fartyg att spolas upp på Lake Hurons stränder. Till en början inget från James Carruthers men snart började mängder av spillror från Kanadas nyaste och största fraktfartyg flyta i land nära Kincardine i Ontario. Ett stort fält med vrakgods hittades till havs där utanför, nästan sjuttio miles (113 km) söder om Carruthers kända kurs. Flera döda besättningsmän spolades också i land. Kapten Wright identifierades av sin stora röda mustasch. De flesta av kropparna hade livbälten och stora rockar på sig, vilket tyder på att de hade haft tid att förbereda sig för en katastrof. Under stormens kulmen sent på eftermiddagen den 9:e hörde flera vittnen ångsirener och visslande nödraketer långt utanför Inverhuron i Ontario. Man drog slutsatsen att raketerna var från Carruthers då det mesta av hennes vrakgods och besättning hittades i närheten. Hur det helt nya fraktfartyget sjönk och hur hon kom så långt från sin kurs till Georgian Bay är mysterier som aldrig har besvarats. Fram till nu (år 2020) har vraket efter James Carruthers inte hittats.

---

På kvällen tisdagen den 11 november fanns det fortfarande flera oidentifierade kroppar från olika fartyg i bårhuset i Goderich vid stranden till Lake Huron. Thomas Thompson från Hamilton i Ontario var där och letade efter sin son John, en besättningsman på James Carruthers. Han hittade också en kropp som liknade sonen, ansiktsdrag och hårfärg var identiska. Liket saknade en hörntand likt hans son och hade bokstäverna J.T. tatuerade på vänster underarm. Flera ärr och en fosterskada (fötternas andra och tredje tår växte tillsammans) övertygade Thomas Thompson att han hade hittat sin son John. Han ordnade med bårhuspersonalen för att få ta med sig kroppen och meddelade också sin familj.

Under tiden i Toronto så läste John Thompson i tidningen om den stora stormen och såg sitt eget namn på listan över kända döda. Han tackade nog sin lyckliga stjärna att han inte följt med på Carruthers sista resa.
Men istället för att omedelbart skicka ett telegram till sin familj så beslutade sig unge Thompson för att ta ett tåg till Hamilton och personligen förklara vad som hänt...

Medan John lugnt köpte en biljett och satte sig på sitt tåg så hade hans far Thomas köpt en kista, dystert sett på hur en grav grävdes och gjort begravningsförberedelser för sin döde son. Väl ankommen till Hamilton gjorde sig John ingen brådska utan vandrade runt i staden och besökte oförklarligt nog till och med en vän, som förskräckt rådde honom att genast ta sig till föräldrahemmet.
Där hade släkt och vänner samlats till likvaka för att sörja sonen - då plötsligt den döde knackade på dörren och klev in i vardagsrummet!

Fru Thompson fick en enorm chock men när hon hämtat sig blev hon mycket glad att hennes son fortfarande levde. Thomas Thompson däremot skämdes för att han tagit så fel och kände sig skyldig för det han utsatt familjen för. Han blev arg och skrek "It's just like you to come home and attend your own wake, and you can get right out of this house until this thing blows over!". Och med de orden kördes John ut från sin egen likvaka.

Den man som Thomas Thompson misstog för sin son är fortfarande oidentifierad till denna dag; han vilar med fyra andra okända sjömän i Goderich, Ontario.

---

Ovanstående historia från de stora sjöarna är sammanställd och fritt översatt från wikipedia, från www.nmgl.org och från boken "True tales from the great lakes" av Dwight Boyer. Farfar Algot och hans två bröder arbetade på de stora sjöarna året 1913 och överlevde stormen. De kände säkert många av de över 250 sjömän som miste livet de dagarna. Jag vet inte vilka fartyg bröderna var på 1913, men 1917-1918 arbetade Algot som eldare på J H Sheadle.

Lars Söderman