I skymningen avtecknade skogens silhuett sig mot den halvmörka himlen.

Trädkronorna vajade i vinden. Inte långt därifrån, på Singö camping, satt två flickor och skrattade i en husbil. De skrattade och pratade, omedvetna om vad som snart skulle inträffa.

Natalie skrek av skratt när Jasmin gjorde en perfekt imitation av den sura kassören de träffat när de
skulle köpa godis i affären på campingen. -Vad håller du på med, unge! Hon blängde skevt på
Natalie, som återigen fick ett skrattanfall. Jasmin kunde inte behålla masken utan började och så
vrida sig i tyst skratt. -Jag… jag skulle bara… pep hon med stora ögon innan hennes vän hann få
henne att explodera. Hon kippade efter luft och skakade av ansträngningen att inte brista ut i
ytterligare ett skrattanfall.
Det tog ett tag att lugna ner sig, men när de väl hade gjort det så var det förvånansvärt lätt att inte
börja skratta igen. Med ens blev Jasmin allvarlig. Hon såg på Natalie med sina vackra blå ögon och
frågade: - Sanning eller konsekvens?
Hon tänkte efter. Konsekvens var mer riskfyllt, men sanning… plötsligt drabbades hon av ett
underligt, brinnande mod och en stark lust att ta konsekvens. - Jag väjer konsekvens! svarade hon
ivrigt. Jasmin såg lömskt på henne. Nästan med ens ångrade hon sig. Varför hade hon valt just det?
- Okej… gå ut i skogen och var där i tio minuter!

Natalies hjärta hoppade över ett slag. Hon vände på huvudet och kollade ut genom fönstret.
Utanför husbilen var det nästan kolsvart, ett mörker som verkade tränga igenom väggarna.
Hennes bästis måste ha sett hennes skräckslagna min, för hon erbjöd sig hastigt att följa med.
Hon var livrädd, men det tänkte hon absolut inte visa för Jasmin, när hon var så modig. Och med ett
djupt andetag och en nick så var det bestämt.

Hon smög förbi toaletten. Att döma av ljudet tvättade någon händerna där inne. Natalie kunde höra
Jasmins stadiga andetag bakom sig. De tassade bort till dörren och började dra på sig skorna. Hon
fumlade ett tag med snörena på gympaskorna. -Redo? viskade vännen. Innan hon han svara så skar
ett tjut genom luften. De hoppade högt innan de insåg att det bara var Natalies storebror som
jublade när han vann sitt dataspel. De tittade på varandra och himlade med ögonen innan Jasmin
försiktigt tryckte ner dörrhandtaget och smyg ut i natten.
Natalie gick varsamt ut ur husbilen och krockade nästan med skylten SINGÖ CAMPING innan hon
väjde undan i sista stund. Hennes bästa vän fnissade och tog tag i hennes hand för att dra henne med
sig. De gick över gruset, huttrande och darrande i kylan när augustikvällen sänkte sig runt dem.
Natalie följde efter henne, enbart ledd av det svaga skenet från husbilarna som avtog mer och mer
och hennes bruna hår. Hon rös ofrivilligt till när de gick djupare in i skogen och snart kunde hon
bara urskilja Jasmin på grund av hennes ljuslila tröja.

Snart var de så djupt inne i skogen att hon knappt kunde se mellan trädstammarna. Allt såg ut som en enda mörk massa. Då hörde hon Jasmins röst säga –Nu är vi tillräckligt djupt inne! Med ett belåtet tonfall. Natalie sjönk ner på en stor stock, övervuxen av mossa.
- Ska jag berätta historien om barnen som försvann?
- Nej tack, Jasmin. Det är tillräckligt läskigt som det är!
- Det var en gång två…
- Tyst!
- Va?
- Tyst!
- Men jag menade ju inget illa, snälla Natalie, var inte arg, det var bara på skoj…
- Jag hör något!

Ett avlägset knakande hade nått hennes öron. Hon ställde sig upp. -Natalie?
Hon rusade bort till buskaget några meter bort och spejade över kanten på det.
Inget syntes till. Natalie var både rädd och förbryllad. Hon tittade efter några fler gånger för att vara
säker och intalade sig själv att det bara hade varit en inbillning och att hon inte var fångad i en löjlig
skräckfilm. Ett svagt prassel längre bort fick henne att vända sig om, men som väntat, var det inget.
Vid det här laget var hon nästan säker på att det bara hade varit en hare eller något.
När hon var fullständigt övertygad gick hon tillbaka till stocken och satte sig bredvid Jasmin på
nytt. -Det var inget! Hon skrattade lätt och förväntade sig att Jasmin skulle stämma in. När hon inte
gjorde det slog hon upp ögonen och blev alldeles kall av den syn som väntade henne. Jasmin var
borta.
- Jasmin, det är inte kul, kom fram nu! Skrek hon. -På riktigt, det är inte kul! Snälla!
Jasmin! JASMIN!

Vid det sista ropet hördes ett skrik, ett skrik så fruktansvärt att blodet isade sig i hennes ådror. Det
skar genom luften som glödande kol, som brännhett järn,som sylvassa huggtänder… Och det värsta
var att det var Jasmins röst.
Ett morrande hördes bakom två träd. Natalie stod fastfrusen i marken. Hon blev paralyserad av
vanmäktig skräck när en lång, omänskligt lång gestalt höjde sig högt över marken och tog ett kliv
mot henne. Natalie skrek, hon skrek så att det måste ha hörts över hela Singö, när hon insåg att den
inte hade något ansikte.

Hon sprang för livet. Över stockar, över stenar, undvek att snubbla på rötter, runt fallna grenar, med
varelsen hack i häl. Det var som en mardröm. Grenar rispade hennes armar och ansikte, och hon
snubblade till då och då. Varje andetag rev i bröstet. Hon fortsatte springa, visste inte vilket håll hon
sprang åt, bad till gud att det var mot campingen, trots att hon innerst inne visste att det var det
motsatta hållet...

Hennes lungor värkte och bröstet höll på att sprängas. Benen vek sig nästan under henne, hon visste
att det bara var en tidsfråga. Plötsligt gjorde hon en tvär gir och bytte rutt, svängde för att undkomma varelsen som jagade henne… Plötsligt såg hon ljuset från en husbil glimma mellan träden. Hjärtat bultade. Jag kommer att klara det!

Då hände det som inte fick hända. Hon föll… och föll... det kändes som att det tog en evighet att nå
marken, munnen öppnad i ett ljudlöst skrik… Plötsligt grep slemmiga, klolika händer tag i henne
och lyfte henne högt ovanför marken, hon skrek och sparkade, visste vad som skulle hända nu,
visste att hon skulle dö, visste att hon skulle möta samma öde som Jasmin, visste att hennes kropp
skulle trasas sönder på samma sätt som hennes… Hon försökte sträcka sig mot husbilen, hennes
sista hopp, försökte kämpa innan världen revs bort från henne tillsammans med den lilla gnutta av
motstånd som fortfarande fanns kvar… och allt blev svart.

Rebecka Celuch Dahlman